Riva ner

För många år sedan byggdes det ett rejält staket mellan Västergården och Rusthållet här i byn. Nu x antal år senare är vi invånare inte så jättebegaistrade över det estetiska i detta skrank.

Funderingar kring nyskapande har dryftats över fikabordet, och förslagen har varit flera. Det vinnande konceptet stod ändå maken i granngår´n för: Riv ner det!
Och jo, mannen på denna sidan insåg det praktiska i att slippa trimma under det, hur mycket lättare det skulle bli att klippa gräs osv.

Vi kvinnfolk tyckte väl att just det att slippa se det fula nätet mellan oss var det bästa av alltihopa. Men som sagt, huvudsaken var ju att alla var eniga.

Rivningsdatum bestämde vi fruar till den här dagen. Vi skjutsade våra barn till ett kalas och sedan satte vi igång... Men först lite bilder på varför vi tröttnat på gränsmarkeringen mellan oss.

Det var ett "hål" i staketet så trafiken mellan gårdarna har alltid varit tät...

Ni ser ju själva att något pris för vackraste gränsdragning kommer vi aldrig att vinna.

Med åren har stenstolparna slitits och fått en massa lavar på sig, inte stod de heller på rak linje, vilket kan vara lite svårt att se här på kortet.

Då var vi igång!

Mälorna var fastgjutna i stolparna så vi fick "klippa" loss staketet från dessa.

Det var en rejäl ståltråd (eller vad det kan tänkas heta!) som liksom höll upp hela nätet. Vi kämpade som galningar för att få av den. Senare på kvällen när makarna kommit "fram" och kulle kapa av den för att kunna forsla bort de långa, ostyriga, rostiga wirarna hämtade Janne en elektrisk tingest... vi hade bara en hovtång!

När Albin kommit hem igen från barnkalaset var han med och hjälpte till. Han drog och slet i nätet, men det satt fast på den sidan av grindhålet. Vi kvinnfolk hade då fått fram Västergårdens traktor så vi tänkte använda oss av den. Efter lite "trial and error"...

...var nätet borta! Det hade då blivit typ dubbelt så långt och bara en tredjedel av sin höjd. Det satt fast ordentligt! Det blev bitvis ett ca 10 cm djupt dike mitt på gränsen... så det hade vi aldrig fått loss för hand!
Vi fick ta till rejäla doningar! Här lyfts sista stolpen upp!

Barnen sprang ju fram och tillbaka, men de djupa hålen oroade mig en smula. Här har Anita precis testat hur djupt det verkligen var, och hon visar för barnen att hon precis nådde ner med långfingret när hela armen var i hålet. Så det var ju rejält byggt kan man ju ändå erkänna!


Kvinnor kan!

Som tur var hade min granne tänkt ut och planerat för en "spontangrillning" i kväll. Så våra familjer åt gott i deras uterum innan barnen fick dråsa i säng. Då började männen att forsla bort stolpar och nät. De har även hämtat sand och fyllt igen de djupa kratrarna så att ingen barnfot fastnar där, till min stora lättnad!

Nu återstår finliret med en och annan buske, men det är det ju ingen brådska med...