Knyppling

Är ni beredda för nu kommer det bilder och lite information om knyppling! :-)

För att börja med lite fakta så kom knypplingen till Sverige söderifrån som allt annat. Det var när kungligheter och annat fint folk ville ha spetsar på kläderna som man "uppfann" detta hantverk med pinnar. Vadstena var ett av de ställen som blev huvudort för denna arbetsmetod.

Det gör att dynor, pinnar, mönster och arbetssätt skiljer sig åt i vårt avlånga land. Eftersom jag är bosatt där jag är har jag lärt mig "Vadstenaknypplingen" redan på mellanstadiet. Så helt naturligt är det ju den varianten jag fortsätter med.

Har man en timme över (eller två) när man befinner sig i Vadstena ska man om möjligt besöka Elsa Pettersons spetsbutik. Det är numera hennes dotter (runt 90 år!) som sköter den. Där inne finns en minnesbank och en kunskap så enorma att man blir helt betagen! Bara att prata med damen ifråga är helt otroligt! Jag önskar att någon kunde göra en dokumentär om henne och det kulturarv hon besitter så att det sparas till eftervärlden.

Där finns mönster som är "nya" och lite äldre. Den spetsen jag håller på med är med säkerhet från 1800-talet, originalet alltså. Lite nörd så där som jag är tycker jag sånt är kul att veta!

Men att prata om knyppling utan bilder är trist, så här kommer lite foton från kursen förra veckan. Damerna var noga med att inte hamna själva på bild, och det var ju faktiskt deras alster jag var intresserad av i första hand, så håll till godo:

En duk från Elsa Pettersons ska sys ihop.

Det är pilligt!

En annan duk från samma affär har precis påbörjats.

Hur det ska bli syns på kopian, men vår knyppellärare har ett knep när man gör såna här dukar. Det gör att man slipper den där sömmen i mitten som syns på pappersbilden. Jämför med första kortet så ser ni skillnaden! Själv har jag inte testat på detta fenomen ännu, men det kanske hinns med...

Vi sitter vid ett långbord lite omlott brevid och mitt emot varandra. Så här ser en duk från mitt perspektiv, men går jag runt bordet...

...så ändras det. Här sitter ett av kvinnfolket och gör korsningar och vridningar för att få ihop en duk.

Någon håller på med en av de sk övningsspetsarna och försöker läsa sig till hur man ska börja i handboken.

Min dyna med julspetsen. Det tar mer än två timmar att göra en decimeter så det blir nog förhoppningsvis en köksgardin till advent (jag har ju tre köksfönster!)

Naturligtvis måste vi fika också. Den sociala biten på en kurs är inte att förakta!

Gillar man att handarbeta och är lite logisk i sitt tänkande och inte har plats för en vävstol, ja då kan jag varmt rekommendera knypplingen! Lite nördigt kan det verka, men det krävs samma logiska tänkande som vid schackspel sägs det. :-) Och så roligt och rogivande det är!

//Bonnfrua